Idag publicerade Demoskop en intressant artikel om väljarnas syn på vinst i välfärden. Vänstern hävdar att svenskarna är emot vinst i välfärden, men vad innebär vinstmotståndet i praktiken och hur viktigt är det för väljarna? Demoskop visar att bilden är mer komplicerad än vad vänstern framställer den.
Får väljarna välja mellan vinstförbud, begränsad vinst och fri vinst föredrar väljarna begränsad vinst. Bland borgerliga väljare ser man helst att den begränsningen görs genom att höga kvalitetskrav ska nås för att vinst ska få tas ut. Det är ett rimligt krav.
När frågan ställs om vad som är viktigt när det gäller grundskolan svarar 94 % att hög kvalitet är mycket viktigt. Endast 23 % (huvudsakligen vänsterpartister och vänstersossar, kan man anta) tycker att driftsformen är mycket viktig. Antagandet man kan göra är att väljarna därmed generellt oroar sig mer för kvaliteten hos fristående skolor.
När frågan ställs om vad som är de största orsakerna till kvalitetsbrister i grundskolan. Är det vinsterna? Nej, inte om man frågar väljarna. Det största problemet är stökiga klassrum. Därefter följer illa utbildade och underbetalda lärare, sociala problem hos eleverna, brist på resurser, brist på speciallärare, kommunaliseringen och för små resurser som tilldelas i de kommunala budgetarna. Driftsformen anses inte vara en av de viktigare orsakerna till kvalitetsbrister.
Den sista frågan är mycket talande. 26 % tycker att bristande politsk styrning är ett av de främsta skälen till grundskolans kvalitetsbrister. 25 % tycker att bristande kvalitet i kommunala skolor är ett av de främsta skälen. 15 % ser bristande kvalitet i friskolorna som ett av de främsta skälen till den bristande kvaliteten.
Vilka slutsatser kan man dra av detta? Att väljarna är oroade över kvaliteten är uppenbart. Att många är skeptiska till vinster när den frågeställningen isoleras från frågor om kvaliteten är också uppenbart och förståeligt. Men det är också uppenbart att man inte ser den frågan som särskilt viktig. Det finns många andra aspekter som väger mycket tyngre och det är här som ett politiskt ledarskap efterfrågas. Hur ska klassrummen bli trygga? Hur ska begåvade lärare kunna rekryteras? Hur ska de sociala problemen i samhället hanteras? Hur kan resurser skapas för fler speciallärare och specialpedagoger? Detta är frågor där Folkpartiet har intagit en tätposition och genomfört många reformer, men mycket återstår att göra - framför allt på kommunal nivå.
Folkpartiet behöver även fortsätta stå upp för mångfald och valfrihet inom välfärden och visa på hur det kan öka kvaliteten och nöjdheten med verksamheten. Men man behöver även inta en mer aktiv roll i att utveckla valfrihetsmodellerna.
När allt mer välfärdstjänster har upphandlats har kommunerna inte hängt med i uppföljningen. Med upphandling och avtal finns utmärkta möjligheter att inrätta ett systematiskt kvalitetsarbete med utgångspunkt i uppföljning. I Linköpings kommun har ett kvalitets- och uppföljningskontor för omsorgen startats upp under vintern. Det är ett exempel som fler kommuner bör ta efter.
Det behövs även bättre jämförelsetjänster och tydligare information för medborgarna som ska göra valen. Den som väljer skola ska inte kunna undgå att förstå vad valet innebär genom att man får ta del av tydliga jämförelser av undervisningskvalitet, trivsel och mycket annat. Behovet av tydligare information är särskilt viktig gentemot de samhälsgrupper där få idag väljer, bland annat pga. språkbarriärer. Men detta kräver även att nya mätmetoder, jämförelsetal och kvalitetssäkring av nyckeltal får en mer framträdande roll i det kommunala kvalitetsarbetet.
-------
Slutligen måste regeringens beslut idag om minskad adminstration för lärare uppmärksammas. Systematiskt kvalitetsarbete och dokumentation är bra, men lärarnas fokus måste fortfarande ligga på att undervisa eleverna - inte på att skriva om eleverna. Sättet som Björklund talade om frågorna under presskonferensen visar att regeringen är väl insatta i hur situationen ser ut på landets skolor och att fler offensiva förslag är att vänta.
