När ska media syna spelet för gallerierna?

Mediebevakningen av socialdemokratins inre konflikter inför kongressen väcker frågan om i vilken utsträckning media idkar kritiskt tänkande.

Den stora striden, om man ska tro media, handlar om ifall S ska vilja ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten eller jättekrafttag ungdomsarbetslösheten. Expressen rapporterar att Löfven är närmare bakläxa och att SSU Stockholm ställer sig bakom SSUs linje mot partiledningen, medan Aftonbladet rapporterar att Löfven är överkörd i konfliktfrågan.

"Striden" sätter strålkastarljuset på Socialdemokraternas önskade profilfråga inför valet, arbetslösheten, och flyttar fokus bort från akilleshälen välfärdsvinster, som utan tvivel är den riktiga och viktiga konfliktfrågan inför kongressen. Men det är osannolikt att det är överhuvudtaget finns en strid kring ungdomsarbetslösheten. Tvärtom framstår frågan som utvald som den fråga där kongressen ska få slå partiledningen - på ett sätt som partiledningen gynnas av. Om detta skriver Peter Akinder bra i Östran.

Det är ett skickligt regisserat spel inför media. Men kan man inte förvänta sig mer av erfarna journalister än att de okritiskt återger den vinkel inför kongressen som Löfvens strateger ber om? Vad är förklaringen till kvällspressens villighet att spela med och därmed bli en okritisk och medgörlig aktör i den socialdemokratiska mediekampanjen?

Vi kan inte vänta längre på Moderaterna

Vi kan inte vänta längre på Moderaterna i frågan om att göra bristande tillgänglighet till diskriminering i lagen. Folkpartiet borde göra upp med de andra partierna i riksdagen och se till att lagen kommer på plats. Om detta skriver jag idag tillsammans med Mathias Sundin i Motala & Vadstena Tidning.

----

Vi kan inte vänta längre på Moderaterna i frågan om att göra bristande tillgänglighet till diskriminering i lagen. Folkpartiet borde göra upp med de andra partierna i riksdagen och se till att lagen kommer på plats.

Folkpartiet har länge drivit att bristande tillgänglighet för funktionsnedsatta ska ses som diskriminering. Utvecklingen mot full delaktighet går alltför långsamt och en tydlig rättighetslagstiftning är därför nödvändig. Hindren är fortfarande många, hinder som även drabbar många äldre. Det kan handla om onödiga trappsteg, avsaknad av ljudslinga i receptioner och mycket annat som lätt kan avhjälpas om rätt perspektiv tillämpas från början.

I grunden ligger den obestridliga principen att personer med funktionsnedsättning har samma rätt som andra att fullt ut delta på alla livets områden. Rätten att inte utestängas på grund av kön, hudfärg eller i det här fallet fysisk förmåga är en mänsklig rättighet.

Vi sitter nu vid regeringsmakten men har ännu inte fått lagstiftningen på plats. Anledningen är att Moderaterna säger nej.

Den här frågan har varit på tapeten under många år och Sverige ligger långt efter andra länder. I USA infördes en liknande lagstiftning redan år 1990 och lagen förstärktes och utökades år 2008. Vid dessa två tillfällen var två Bush presidenter, och båda skrev under lagen. Kan republikanerna i USA, så kan väl Moderaterna i Sverige?

De farhågor som Moderaterna nu har, om stora kostnader, fanns också i USA och andra länder som infört liknande lagar. Farhågorna har kommit på skam, eftersom lagarna utformats på ett sätt som gör att de inte ställer orimliga krav eller tvingar någon i konkurs. Den amerikanska lagstiftningen har utvärderats flera gånger och visat just detta och att intäkterna till och med överstiger kostnaderna. Samtidigt som man kan se att tillgängligheten ständigt blir bättre.

2010 kom en utredning – med det talade namnet ”Bortom fagert tal” – med förslag på hur lagstiftningen skulle kunna se ut. Det som föreslås är att ”skäliga åtgärder” ska vidtas för att göra lokaler tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. I över 850 dagar har utredningen legat på regeringens bord utan att vi sett skymten av en lagstiftning.

Sverige ligger långt efter och det ansvaret vilar tungt på Moderaterna. Vi tvingas därför föreslå en drastisk åtgärd: Folkpartiet bör göra upp med de andra partierna i riksdagen som vill införa lagen. Vi kan inte se mellan fingrarna på diskriminering enbart på grund av Moderaternas obefogade oro för prislappen. Sammanhållningen i Alliansen är viktig, men det finns också gränser. Självfallet vill vi slippa göra upp utanför Alliansen, men nu går det inte att vänta längre.


Mathias Sundin (FP)
Ordförande för Folkpartiet i Östergötland

Daniel Andersson (FP)
Vice ordförande för Folkpartiet i Östergötland

Föräldraledighet - för vems skull?

Idag har Folkpartiet i Stockholms län haft årsmöte och beslutat att ta ställning för en tredje icke överlåtningsbar månad i föräldraförsäkringen. Detta har föranlett het debatt i sociala medier, en debatt kommer säkerligen att pågå fram till höstens landsmöte. 

Själv är jag försiktigt positiv till en tredje "pappamånad" - åtminstone tills jag hör de mer entusiastiska förespråkarna argumentera för det. 

Uttaget av föräldraledighet behöver bli mer jämlikt - framför allt sett till det genomsnittliga utfallet på nationell nivå. Jag är därför beredd att acceptera att ytterligare en månad inte tillåts överlåtas. Uttaget påverkar ansvar i hemmet och för VAB under en lång tid och därmed även löneutveckling, karriärsmöjligheter etc. för kvinnor. Kvinnors löner ligger efter männens redan från start, men det är framför allt i samband med det första barnet som kvinnors löner rasar i förhållande till männens, för att aldrig återhämta sig fullt ut. Detsamma gäller karriärsutveckling. Sambandet mellan barnafödande, försäkringsuttag och framtida ojämställdhet är obestidligt och ett stort samhällsproblem.

Jag vill inte se en lösning med fler icke överlåtningsbara månader, men uppenbarligen är varken jämställdhetsbonusar eller lönekartläggningar i närheten av tillräckligt effektivt - inte när det rör såhär djupa kulturella drag. Jag gillar inte att möjligheten att överlåta inskränks ytterligare, men i brist på realistiska alternativ är jag motvilligt beredd att acceptera det.

I detta läge är det oerhört provocerande när personer som kallar sig liberaler försöker framställa ett sådant utökat hinder som positivt i sig. Att förbudet mot att överföra ska ses som en valfrihetsreform. Att inskränkningen är ett rimligt pris för att likforma socialförsäkringssystemet. Att föräldraförsäkringen är till för föräldrarnas skull - inte barnens. Inskränkningen görs till något positivt, utan att det problematiseras kring effekten det har på familjer och det principiella i att staten blandar sig i hur familjer lägger sitt livspussel. Människors vardag förringas och systemen blir överordnade.

Jag inser behovet av verkningsfulla åtgärder för jämlikare löner och karriärsmöjligheter, även om metoderna kan smärta. Men när påstått liberala förespråkare använder argumentation som den ovanstående så blir det så oerhört mycket svårare att öppet ansluta mig till den linjen. Jag vill inte kopplas samman med dem eller deras värderingar.