tisdag 26 juni 2012

Det hårresande resultatet av 70-talets omsorgspolitik

Under förmiddagen har jag läst några hårresande berättelser från tidiga 70-talet om föräldrar till funktionsnedsatta barn.

Flera mammor som önskar att läkarna låtit barnet dö eller till och med avlivat barnet, för både barnets och föräldrarnas skull.

En äldre kvinna som sköt sin utvecklingsstörda, vuxna son, då hon inte trodde att samhället skulle ta hand om honom när hon dog.

En mamma som tog livet av sig när hennes funktionsnedsatta son återvände efter en längre sjukhusvistelse och hon insåg att hon inte skulle orka ta hand om honom.

Ett par som på ålderns höst tog livet av sin utvecklingsstörde son och sedan begick självmord, för deras barns skull.

Vi har kommit ohyggligt långt sedan dess, framför allt i Sverige och det finns förhoppningsvis inte många svenska föräldrar som skulle resonera som de ovanstående. Men vi ska inte lura oss själva, det finns ohyggligt mycket kvar att göra.

Några uppenbara steg är mer resurser till och höjd kvalitet inom daglig verksamhet där det finns mycket kvar att arbeta med, tillgänglighet som diskrimineringsgrund, utveckling av särskolan, bättre möjlighet till riktiga anställningar etc. I ett fall går utvecklingen till och med bakåt, med Försäkringskassans hårdare riktlinjer för personlig assistans.

Så vi får gärna vara stolta över vad som har åstadkommits, men aldrig sluta arbeta med att öka tryggheten, självbestämmandet och självförverkligandet för de personer som inte haft samma tur med sina fysiska och mentala förutsättningar.

måndag 11 juni 2012

Lucka i moderata välfärdspolitiken

Moderaternas partisekreterare är åter i hetluften efter utspelet om att inrätta en oberoende välfärdsinspektion. Kritikerna menar att det moderata förslaget redan är på gång.

Det finns dock en skillnad mellan det förslag som regeringen är på väg att genomföra och det motförslag som Moderaterna nu presenterar: den välfärdsinspektion som regeringen föreslår ska även titta på andra delar av välfärden, medan Moderaternas enbart ska arbeta med äldreomsorgen.

Ser man till den kommunala omsorgsverksamheten är det särskilt två områden som exkluderas av Moderaterna och som förtjänar att lyftas fram: funktionshinderomsorgen, som utgör en stor del av den kommunala omsorgen, och HVB-hem, där de boende är oerhört utsatta och där omfattande brister och kränkningar avslöjas gång på gång.

Vad är anledningen till att Moderaterna vill exkludera dessa verksamheter från deras nya välfärdsinspektions tillsynsområde?

lördag 9 juni 2012

Viktig debatt om yrkesprogrammen

Igår skrev vänsterns Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca på DN Debatt om hur yrkesutbildningarna kan bli bättre anpassade för näringslivets behov. Idag kontrar moderaten Tomas Tobé med att Vänsterpartiets analys är felaktig.

båda artiklarna innehåller en del poänger. Tomas Tobé har självfallet helt rätt i att det har skett ett enormt systemskifte på nationell nivå, med fler undervisningstimmar i yrkesämnena, yrkeshögskola, yrkesvux etc. Han påpekar också mycket riktigt det paradoxala i att vänstern både vill dra ner på undervisningstimmarna i yrkesämnena och vilja stärka yrkeskompetsen hos eleverna.

Samtidigt har vänsterpartisterna en poäng i att det finns delar av kedjan som brister idag, framför allt på lokal nivå. Själv vill jag lyfta fram följande:
  • Alldeles för många skolor har yrkesprogram som inte är uppdaterade. Utrustningen och kunskapen är föråldrad.
  • Alldeles för många skolor har yrkeslärare som själva inte har färdigheterna som krävs i yrket. Lärare i matlagning 4 som inte har jobbat i ett riktigt restaurangkök och lärare i personbilsteknik som inte har arbetat med modern diagnostisk utrustning.
  • Alldeles för ofta har eleverna praktik utan att få den utbildning som de skulle behöva - dels pga. att handledning ibland brister, men också pga. att praktikperioder ibland är för korta för att ge tid att lära sig något på riktigt.
  • Alldeles för många arbetsgivare är inte intresserade av att ta sitt ansvar för färdigutbildningen. Jag har träffat många arbetsgivare som kräver att stat eller kommun ska finansiera hela anställningarna under första året på arbetsplatsen, trots att kollektivavtalen har färdigutbildningsvillkor och den potentielle arbetstagaren har en fullföljd yrkesutbildning.
  • Alldeles för få elever går de yrkesinriktningar där det finns goda chanser till jobb och där arbetskraft behövs, exempelvis omsorg, plåtslageri, betongarbete etc.

Vänsterpartiet är däremot ute och cyklar när det kommer till vilka åtgärder som är aktuella. Många av åtgärderna som behövs finns redan som alternativ i utbildningssystemet och många andra finns redan som goda lokala exempel:
  • Ett fjärde år som gymnasieingenjör och yrkeshögskoleutbildningarna kompletterar där yrkesprogrammen inte räcker till för att göra eleverna redo för färdigutbildning, men dessa behöver utökas.
  • Gymnasieskolornas programråd behöver fungera så väl att utbildningarna hänger med och anpassas till arbetsgivarnas behov. Det ställer väldigt höga krav på skolledarna. Det är särskilt viktigt på kommunala gymnasieskolor som riskerar fastna i gamla hjulspår.
  • Lokalt behöver man se till var de stora bristerna i utbildningsvolymen finns och sätta in insatser gemensamt, kommun och arbetsgivare. Genom marknadsföring, verksamhetsbesök, feriejobbsgaranti och liknande kan intresset ökas.
  • Näringslivet måste inse att färdigutbildning alltid sker på arbetsplatser. Det ses som självklart att akademiker behöver en längre inskolning på en arbetsplats. Det är vanligt att en akademikerrekrytering inklusive inskolning budgeteras till en kostnad på en halv miljon, men elever från yrkesprogrammen förväntas vara fullt produktiva från dag 1. Det är självfallet inte realistiskt och med de allt vanligare färdigutbildningsvillkoren som skrivs in i kollektivavtalen så är det dags att näringslivet tar sitt ansvar. Jag är trött på att läsa om att byggindustrin saknar arbetskraft samtidigt som nyutbildade ungdomar från bygg- och anläggningsprogrammet inte får färdigutbilningsanställningar.

onsdag 6 juni 2012

Förtroendet för skolvalet är hotat

Gymnasiekullarna krymper de kommande åren, samtidigt som friskolorna blir allt fler och ansökningarna fortsätter att strömma in. Borgerliga politiker behöver fundera över hur friskolenedläggningar ska tacklas för att inte det folkliga stödet för friskolor och skolval raseras, på samma sätt som stödet för äldreomsorg i privat regi har gått i botten efter den senaste hösten.

För ett par veckor sedan rapporterade Ekot att inte ens hälften av Stockholms gymnasieskolor lyckas fylla hälften av sina platser. Förvisso är antalet platser ofta betydligt högre än vad skolan behöver för att kunna bedriva sin verksamhet, men faktum kvarstår att väldigt många fristående gymnasieskolor runtom i landet inte har tillräckligt många sökande för att fylla en klass. När kullarna fortsätter minska är den rimliga slutsatsen att de skolor som inte håller måttet och lyckas attrahera elever kommer att läggas ner - något som mycket väl kan vara positivt för utbildningskvaliteten.

Frågor som ändå behöver ställas är hur detta påverkar eleverna som går i de skolor som läggs ner och hur förtroendet för såväl friskolor som det fria skolvalet påverkas. När Folkuniversitetet meddelade att de skulle lägga ner en gymnasieskola i Norrköping under pågående termin väckte det stor uppståendelse. Att fristående skolor som inte lyckas attrahera tillräckligt med elever kommer att stängas ner är självklart - att det skedde mitt under en termin skrämde desto mer.

Det här är något som vi kommer att behöva vänja oss vid. Under de kommande fyra-fem åren kommer många fristående skolor stängas och ge plats för nya. När det sker mellan två läsår kommer det att väcka oro och irritation, men i de fall som det kommer att ske mitt under en termin kommer rädslan och otryggheten att bli desto större och reaktionerna desto kraftfullare.

En parallell kan dras till förtroendet för äldreomsorgen. För några veckor sedan presenterade Dagens Samhälle siffror från Kairos Future som visade på kraftigt sjunkande förtroende. På frågan "Jag litar på att äldreomsorgen kommer att ta hand om mig när jag behöver det" har andelen positiva svar minskat från 39 % 2008 till  27 % 2012.

Främst är det förtroendet för omsorgen i privat regi som har sjunkit, sannolikt på grund av den sk. Caremaskandalen. På frågan "Givet att vården är offentligt finansierad, så blir kvaliteten i vården generellt sett bättre om den drivs i privat regi eller offentlig regi" har andelen som trott på privat regi minskat från 27 % 2008 till 18 % 2012.

Människor vill gärna få välja, men privata aktörer i välfärden skrämmer. Välfärden förväntas vara trygg, så man vänder sig gärna till det offentliga för stabilitet när det börjar blåsa. Därmed har vi fortfarande inte kommit vidare från utförarstriderna från det tidiga 90-talet. Det fortsatta borgerliga reformarbetet av välfärden blir så mycket svårare när vi fortfarande inte har lyckats få ett stabilt förtroende för två decennier gamla reformer.

Vilka borgerliga skolpolitiker står beredda att hantera kommande friskolenedläggningar, så att förtroendet för friskolor och det fria skolvalet inte går samma väg som förtroendet för privata aktörer i äldreomsorgen?

Alkohol på äldreboenden en viktig signal

De har kunnat fatta sina egna beslut under ett helt liv, men plötsligt inskränks deras självbestämmande kraftigt. Servicen inte är på den nivå som den borde vara. Enkla men viktiga valmöjligheter som att få gå upp när man vill, lägga sig när man vill, ta en smörgås när man vill och liknande är inte etablerade idag, förmodligen lika mycket på grund av arbetssätt och attityd som på grund av resursbrist.

När det kommer till att som äldre få ta det där glaset vin till lördagsmiddagen är det däremot bara attityden som är hindret. Alkoholservering har enbart varit tillåtet vid enstaka, strikt avgränsade tillfällen eller efter ansökan och beviljande av serveringstillstånd, något som ställer höga krav på lokaler och verksamhet. Sedan fem dagar är lagen ändrad och numera finns det åtminstone inte några lagar som hindrar den som bor på ett äldreboende från att köpa den måltidsdryck som man vill ha. Nu återstår bara attityderna.

Det här angränsar till den större diskussionen om den framtida välfärdsfinansieringen och frågan om jämlik äldreomsorg kontra privat finansiering för tilläggstjänster. Det är självklart att alla ska ha tillgång till en grundnivå på omsorgen som uppfyller krav på värdighet, trygghet et cetera. Motståndet mot tilläggstjänster som snarare handlar om service är svårare att förstå. Den jämlika omsorgen hotas inte av möjligheten att köpa till fler promenader, fritidsaktiviteter, dessert efter maten och liknande - däremot gynnar det individens möjlighet att forma sin vardag utifrån sina egna önskemål. Under en hel livtid har individen själv kunnat besluta över sitt liv och göra sina val. Varför ska den beslutsrätten tas bort på ålderns höst? Men det ställer höga krav på politiker och myndigheter att garantera att den fastställda basnivån verkligen levererar den omsorg som alla äldre ska ha rätt att förvänta sig.

------

Apropå äldreomsorg är det glädjande att Socialstyrelsen vill att även kommuner ska behöva söka tillstånd för att bedriva äldreboenden (Sveriges Radio).

Det finns många kommunala boenden med stora problem, såväl med verksamheten som med lokalerna. Självklart ska även kommunala boenden tvingas leva upp till minimikraven. Dagens kommunala frikort är horribel.