lördag 7 juli 2012

Löfven kastar sten i glashus

I dagens almedalstal lovade Stefan Löfven att stärka äldreomsorgen och bygga ut förskolan. Tar man en snabb titt runtom i landet kan man konstatera att han är ute på tunn is. Det socialdemokratiska välfärdsbygget är inte vad det en gång var.

I Göteborg har det länge funnits ett kraftigt underskott på förskoleplatser. Ingen stadsdel klarar av att erbjuda förskoleplats inom fyra månader, vilket har fått Skolinspektionen att reagera. Sedan platsgarantin infördes 1995 har Göteborg inte lyckats uppfylla lagen mer än enstaka månader. Under hela denna period har landets näst största kommun haft socialdemokratiskt styre. Förskolan har varit utsatt för en flera decennier lång misskötsel i det socialdemokratiska skyltfönstret.

Tittar vi på landets fjärde största kommun ser det inte bättre ut. I Uppsala fanns det vid maktskiftet 2006 närmare 250 äldre som väntat i mer än tre månader på en plats på särskilt boende, trots biståndsbeslut. Först hösten 2011, efter fem års intensivt byggande, hade Alliansen helt lyckats bygga bort kön och alla äldre kunde erbjudas en plats inom tre månader från biståndsbeslutet. 250 äldre motsvarar det totala antalet äldre på särskilt boende i en genomsnittlig svensk kommun. Så många äldre fick alltså vänta mer än den lagstadgade gränsen på att få den äldreomsorg de behövde i en socialdemokratiskt styrd kommun.

Ingen kan förneka att Socialdemokraterna byggde upp den gemensamma välfärden under efterkrigstiden, men under de senaste åren har det sett annorlunda ut. När Löfven ber om väljarnas förtroende för att satsa på förskola och äldreomsorg bör väljarna tänka både en och två gånger på vad som har blivit resultatet i de kommuner där Socialdemokraterna på senare tid har haft ansvaret för utbyggnaden av välfärdstjänsterna. Resultatet är inte smickrande.

tisdag 26 juni 2012

Det hårresande resultatet av 70-talets omsorgspolitik

Under förmiddagen har jag läst några hårresande berättelser från tidiga 70-talet om föräldrar till funktionsnedsatta barn.

Flera mammor som önskar att läkarna låtit barnet dö eller till och med avlivat barnet, för både barnets och föräldrarnas skull.

En äldre kvinna som sköt sin utvecklingsstörda, vuxna son, då hon inte trodde att samhället skulle ta hand om honom när hon dog.

En mamma som tog livet av sig när hennes funktionsnedsatta son återvände efter en längre sjukhusvistelse och hon insåg att hon inte skulle orka ta hand om honom.

Ett par som på ålderns höst tog livet av sin utvecklingsstörde son och sedan begick självmord, för deras barns skull.

Vi har kommit ohyggligt långt sedan dess, framför allt i Sverige och det finns förhoppningsvis inte många svenska föräldrar som skulle resonera som de ovanstående. Men vi ska inte lura oss själva, det finns ohyggligt mycket kvar att göra.

Några uppenbara steg är mer resurser till och höjd kvalitet inom daglig verksamhet där det finns mycket kvar att arbeta med, tillgänglighet som diskrimineringsgrund, utveckling av särskolan, bättre möjlighet till riktiga anställningar etc. I ett fall går utvecklingen till och med bakåt, med Försäkringskassans hårdare riktlinjer för personlig assistans.

Så vi får gärna vara stolta över vad som har åstadkommits, men aldrig sluta arbeta med att öka tryggheten, självbestämmandet och självförverkligandet för de personer som inte haft samma tur med sina fysiska och mentala förutsättningar.

måndag 11 juni 2012

Lucka i moderata välfärdspolitiken

Moderaternas partisekreterare är åter i hetluften efter utspelet om att inrätta en oberoende välfärdsinspektion. Kritikerna menar att det moderata förslaget redan är på gång.

Det finns dock en skillnad mellan det förslag som regeringen är på väg att genomföra och det motförslag som Moderaterna nu presenterar: den välfärdsinspektion som regeringen föreslår ska även titta på andra delar av välfärden, medan Moderaternas enbart ska arbeta med äldreomsorgen.

Ser man till den kommunala omsorgsverksamheten är det särskilt två områden som exkluderas av Moderaterna och som förtjänar att lyftas fram: funktionshinderomsorgen, som utgör en stor del av den kommunala omsorgen, och HVB-hem, där de boende är oerhört utsatta och där omfattande brister och kränkningar avslöjas gång på gång.

Vad är anledningen till att Moderaterna vill exkludera dessa verksamheter från deras nya välfärdsinspektions tillsynsområde?

lördag 9 juni 2012

Viktig debatt om yrkesprogrammen

Igår skrev vänsterns Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca på DN Debatt om hur yrkesutbildningarna kan bli bättre anpassade för näringslivets behov. Idag kontrar moderaten Tomas Tobé med att Vänsterpartiets analys är felaktig.

båda artiklarna innehåller en del poänger. Tomas Tobé har självfallet helt rätt i att det har skett ett enormt systemskifte på nationell nivå, med fler undervisningstimmar i yrkesämnena, yrkeshögskola, yrkesvux etc. Han påpekar också mycket riktigt det paradoxala i att vänstern både vill dra ner på undervisningstimmarna i yrkesämnena och vilja stärka yrkeskompetsen hos eleverna.

Samtidigt har vänsterpartisterna en poäng i att det finns delar av kedjan som brister idag, framför allt på lokal nivå. Själv vill jag lyfta fram följande:
  • Alldeles för många skolor har yrkesprogram som inte är uppdaterade. Utrustningen och kunskapen är föråldrad.
  • Alldeles för många skolor har yrkeslärare som själva inte har färdigheterna som krävs i yrket. Lärare i matlagning 4 som inte har jobbat i ett riktigt restaurangkök och lärare i personbilsteknik som inte har arbetat med modern diagnostisk utrustning.
  • Alldeles för ofta har eleverna praktik utan att få den utbildning som de skulle behöva - dels pga. att handledning ibland brister, men också pga. att praktikperioder ibland är för korta för att ge tid att lära sig något på riktigt.
  • Alldeles för många arbetsgivare är inte intresserade av att ta sitt ansvar för färdigutbildningen. Jag har träffat många arbetsgivare som kräver att stat eller kommun ska finansiera hela anställningarna under första året på arbetsplatsen, trots att kollektivavtalen har färdigutbildningsvillkor och den potentielle arbetstagaren har en fullföljd yrkesutbildning.
  • Alldeles för få elever går de yrkesinriktningar där det finns goda chanser till jobb och där arbetskraft behövs, exempelvis omsorg, plåtslageri, betongarbete etc.

Vänsterpartiet är däremot ute och cyklar när det kommer till vilka åtgärder som är aktuella. Många av åtgärderna som behövs finns redan som alternativ i utbildningssystemet och många andra finns redan som goda lokala exempel:
  • Ett fjärde år som gymnasieingenjör och yrkeshögskoleutbildningarna kompletterar där yrkesprogrammen inte räcker till för att göra eleverna redo för färdigutbildning, men dessa behöver utökas.
  • Gymnasieskolornas programråd behöver fungera så väl att utbildningarna hänger med och anpassas till arbetsgivarnas behov. Det ställer väldigt höga krav på skolledarna. Det är särskilt viktigt på kommunala gymnasieskolor som riskerar fastna i gamla hjulspår.
  • Lokalt behöver man se till var de stora bristerna i utbildningsvolymen finns och sätta in insatser gemensamt, kommun och arbetsgivare. Genom marknadsföring, verksamhetsbesök, feriejobbsgaranti och liknande kan intresset ökas.
  • Näringslivet måste inse att färdigutbildning alltid sker på arbetsplatser. Det ses som självklart att akademiker behöver en längre inskolning på en arbetsplats. Det är vanligt att en akademikerrekrytering inklusive inskolning budgeteras till en kostnad på en halv miljon, men elever från yrkesprogrammen förväntas vara fullt produktiva från dag 1. Det är självfallet inte realistiskt och med de allt vanligare färdigutbildningsvillkoren som skrivs in i kollektivavtalen så är det dags att näringslivet tar sitt ansvar. Jag är trött på att läsa om att byggindustrin saknar arbetskraft samtidigt som nyutbildade ungdomar från bygg- och anläggningsprogrammet inte får färdigutbilningsanställningar.

onsdag 6 juni 2012

Förtroendet för skolvalet är hotat

Gymnasiekullarna krymper de kommande åren, samtidigt som friskolorna blir allt fler och ansökningarna fortsätter att strömma in. Borgerliga politiker behöver fundera över hur friskolenedläggningar ska tacklas för att inte det folkliga stödet för friskolor och skolval raseras, på samma sätt som stödet för äldreomsorg i privat regi har gått i botten efter den senaste hösten.

För ett par veckor sedan rapporterade Ekot att inte ens hälften av Stockholms gymnasieskolor lyckas fylla hälften av sina platser. Förvisso är antalet platser ofta betydligt högre än vad skolan behöver för att kunna bedriva sin verksamhet, men faktum kvarstår att väldigt många fristående gymnasieskolor runtom i landet inte har tillräckligt många sökande för att fylla en klass. När kullarna fortsätter minska är den rimliga slutsatsen att de skolor som inte håller måttet och lyckas attrahera elever kommer att läggas ner - något som mycket väl kan vara positivt för utbildningskvaliteten.

Frågor som ändå behöver ställas är hur detta påverkar eleverna som går i de skolor som läggs ner och hur förtroendet för såväl friskolor som det fria skolvalet påverkas. När Folkuniversitetet meddelade att de skulle lägga ner en gymnasieskola i Norrköping under pågående termin väckte det stor uppståendelse. Att fristående skolor som inte lyckas attrahera tillräckligt med elever kommer att stängas ner är självklart - att det skedde mitt under en termin skrämde desto mer.

Det här är något som vi kommer att behöva vänja oss vid. Under de kommande fyra-fem åren kommer många fristående skolor stängas och ge plats för nya. När det sker mellan två läsår kommer det att väcka oro och irritation, men i de fall som det kommer att ske mitt under en termin kommer rädslan och otryggheten att bli desto större och reaktionerna desto kraftfullare.

En parallell kan dras till förtroendet för äldreomsorgen. För några veckor sedan presenterade Dagens Samhälle siffror från Kairos Future som visade på kraftigt sjunkande förtroende. På frågan "Jag litar på att äldreomsorgen kommer att ta hand om mig när jag behöver det" har andelen positiva svar minskat från 39 % 2008 till  27 % 2012.

Främst är det förtroendet för omsorgen i privat regi som har sjunkit, sannolikt på grund av den sk. Caremaskandalen. På frågan "Givet att vården är offentligt finansierad, så blir kvaliteten i vården generellt sett bättre om den drivs i privat regi eller offentlig regi" har andelen som trott på privat regi minskat från 27 % 2008 till 18 % 2012.

Människor vill gärna få välja, men privata aktörer i välfärden skrämmer. Välfärden förväntas vara trygg, så man vänder sig gärna till det offentliga för stabilitet när det börjar blåsa. Därmed har vi fortfarande inte kommit vidare från utförarstriderna från det tidiga 90-talet. Det fortsatta borgerliga reformarbetet av välfärden blir så mycket svårare när vi fortfarande inte har lyckats få ett stabilt förtroende för två decennier gamla reformer.

Vilka borgerliga skolpolitiker står beredda att hantera kommande friskolenedläggningar, så att förtroendet för friskolor och det fria skolvalet inte går samma väg som förtroendet för privata aktörer i äldreomsorgen?

Alkohol på äldreboenden en viktig signal

De har kunnat fatta sina egna beslut under ett helt liv, men plötsligt inskränks deras självbestämmande kraftigt. Servicen inte är på den nivå som den borde vara. Enkla men viktiga valmöjligheter som att få gå upp när man vill, lägga sig när man vill, ta en smörgås när man vill och liknande är inte etablerade idag, förmodligen lika mycket på grund av arbetssätt och attityd som på grund av resursbrist.

När det kommer till att som äldre få ta det där glaset vin till lördagsmiddagen är det däremot bara attityden som är hindret. Alkoholservering har enbart varit tillåtet vid enstaka, strikt avgränsade tillfällen eller efter ansökan och beviljande av serveringstillstånd, något som ställer höga krav på lokaler och verksamhet. Sedan fem dagar är lagen ändrad och numera finns det åtminstone inte några lagar som hindrar den som bor på ett äldreboende från att köpa den måltidsdryck som man vill ha. Nu återstår bara attityderna.

Det här angränsar till den större diskussionen om den framtida välfärdsfinansieringen och frågan om jämlik äldreomsorg kontra privat finansiering för tilläggstjänster. Det är självklart att alla ska ha tillgång till en grundnivå på omsorgen som uppfyller krav på värdighet, trygghet et cetera. Motståndet mot tilläggstjänster som snarare handlar om service är svårare att förstå. Den jämlika omsorgen hotas inte av möjligheten att köpa till fler promenader, fritidsaktiviteter, dessert efter maten och liknande - däremot gynnar det individens möjlighet att forma sin vardag utifrån sina egna önskemål. Under en hel livtid har individen själv kunnat besluta över sitt liv och göra sina val. Varför ska den beslutsrätten tas bort på ålderns höst? Men det ställer höga krav på politiker och myndigheter att garantera att den fastställda basnivån verkligen levererar den omsorg som alla äldre ska ha rätt att förvänta sig.

------

Apropå äldreomsorg är det glädjande att Socialstyrelsen vill att även kommuner ska behöva söka tillstånd för att bedriva äldreboenden (Sveriges Radio).

Det finns många kommunala boenden med stora problem, såväl med verksamheten som med lokalerna. Självklart ska även kommunala boenden tvingas leva upp till minimikraven. Dagens kommunala frikort är horribel.

söndag 20 maj 2012

Välfärdsmarknader: en svår utmaning för borgerliga kommunpolitiker

Att välfärden har öppnats upp för en mångfald av utförare är en av de största borgerliga framgångarna under de senaste två decennierna. Men välfärdsmarknaderna uppvisar många barnsjukdomar, som betygsinflation och brister inom äldreomsorgen. En stor del av förklaringen ligger i hur incitamenten för utförarna ser ut. För att marknaderna ska kunna mogna och konkurrensen resultera i fortsatta kvalitetsförbättringar behöver en större del av kommunpolitikers arbete handla om att skapa rätt drivkrafter för utförarna, såväl offentliga som privata. 

Tyvärr saknar många kommunpolitiker och ledande kommuntjänstemän grundläggande förståelse för den situation som man har skapat. Om inte detta åtgärdas så hotas den framtida utvecklingen av valfrihet i välfärden och förtroendet för de valfrihetsreformer som redan genomförts.


Hur ser det ut idag? Inom skolan är intäkten per elev fast. De två sätt som finns för att öka vinsten är därmed att locka fler elever och att minska kostnaderna. Konsekvenserna har vi sett: elever har lockats genom glädjebetyg, speldatorer och glassiga foldrar. Tidigare har kostnaderna även kunnat pressas genom obehöriga lärare och otillräcklig elevhälsovård.


Inom äldreomsorgen är mycket upphandlat med garanterade volymer och fast ersättning. När intäkterna inte kan påverkas återstår bara kostnadspress, som ibland har åstadkommits genom kvalitetsförsämringar. Med bristfällig uppföljning och minimala ekonomiska risker för utförarna har det funnits starka ekonomiska incitament ­att slarva med kvaliteten på de äldres bekostnad.


För att vi ska kunna rikta de privata utförarnas innovationskraft mot kvalitetsutveckling är det av avgörande betydelse att kommunpolitiker utökar sin förståelse för vinstintressets betydelse. En omfokusering behöver göras från verksamhetsstyrning till marknadskorrigering.


Mycket kan göras på det nationella planet och mycket har redan gjorts. Till exempel innebär den nya skollagen en enorm förbättring på skolmarknaden och Folkpartiets förslag om en vård- och omsorgsinspektion är ett steg i rätt riktning. Men mycket behöver göras i kommunerna.


I skolan kan man förbättra materialet som eleverna får inför gymnasievalet, med mer information om elevers prestationer och elevers trivsel. Nya regler kan tas fram för hantering av nationella prov och rektorer kan ges i uppdrag att hårdare följa upp skillnader mellan nationella prov och betyg. Lotta Edholm har i Stockholm infört Stockholmsprovet för att minska betygsinflationen i grundskolan. Liknande prov runtom i landet kan vara ett värdefullt underlag även i valet av grundskola.


Kvalitetssäkring av betyg, relevanta jämförelser och lättillgänglig information till elever som ska göra sina val är viktiga kommunala reformer för att styra elever till de bästa skolorna och ge skolföretagen en drivkraft att förbättra undervisningen.


Inom äldreomsorgen finns stora fördelar i en övergång från LOU (Lagen om offentlig upphandling) till LOV (Lagen om valfrihetssystem) för särskilda boenden, även om LOV behöver finslipas. I och med LOV ökar utförarnas ekonomiska risk, vilket gör det viktigare för utförarna att hålla hög kvalitet.


Men även inom ramen för LOU kan man minska utförarnas nytta i att slarva med kvaliteten. Med bättre uppföljning kan brister upptäckas tidigare. Om det kompletteras med en fungerande omsorgsgaranti och en aktiv användning av viten så finns det mer för utförarna att förlora än vinna på kvalitetsförsämringar. De ekonomiska incitamenten flyttas från kvalitetsförsämring till kvalitetsförbättring.


De riskkapitalägda välfärdsaktörerna är förutsägbara. De går dit vinsterna finns. I kommunerna måste vi släppa tilltron till att fastställda kvalitetskriterier och avtalsformuleringar alltid leder till önskad verkan. Det är först när vi förstår och hanterar företagens drivkrafter som vi på allvar kommer att få se den kvalitetsutveckling som vi vet att de privata utförarna kan erbjuda.